Isklättring är roligt
Min första tankebana angående isklättring var något i stil med att: vanlig klättring har ju sina problem och att bestämma sig för att klättra på is samtidigt som man blandar in spetsiga stegjärn på fötterna och vassa, kantiga yxor i händerna kan ju omöjligt göra det säkrare? Ibland kan jag tycka att jag förr hade rätt även om jag nu tycker annorlunda, men i detta fall hade jag bara rätt och slätt fel.

Kl 4 i lördags morse åkte jag iväg med Paul Morrison, en farbror jag aldrig träffat tidigare, för att isklättra. 6 timmar bilfärd till Lee Vining, en liten hajk och sen 8 timmars festlig underhållning. Tyvärr så var min kamera inte så förtjust i att fungera när den var blöt (och/eller hade kalla batterier) så det blidde inga bilder.

Väggen vi började på var ca 40 meter och jag hackade mig glatt upp på något sätt som kändes naturligt. Lite hård is, jag halkade av en gång och gjorde en klassisk fångning genom att hacka fast yxan i väggen och hänga i en arm (jag klättrade på topprep, jag skulle aldrig hålla på med sånt här på chans) men annars inga problem.

För att bevisa att jag inte behövde hacka så hårt så klättrade Paul upp utan att ta med sig yxorna. Låter svårt, men om det finns tillräckligt med gamla "hackspår" och inte är överhängande så var det inte omöjligt. Här hade jag enorm fördel av min förkärlek till svaklättring (där mycket går ut på att ha bra balans och lita på fötterna). Nästa övning blev att ta med sig yxorna, men att använda dem som man gjort med händerna, leta efter "grepp" som redan finns i isen och bara belasta, inte hacka. Fantastiskt skönt.

Vädret var klart, men med tilltagande vind. Man försökte kika över en kant och fick spinndrift i ansiktet, frusen snö som blåses runt i hög hastighet. Som tur var höll man sig varm när man klättrade, väggen i skuggan (vilket förklarar att isen inte smälte bort). Jag provade att klättra brantare och blankare partier, blev en del hackande igen.

Som avslutning så ledde Paul upp en annan bit av väggen, det blåste nu ganska hårt och solen började ge upp att hålla någon temperatur uppe. Jäkligt kul dock. Det är lättare att följa en tradklättrare än en isklättrare. En av skruvarna hade vatten runnit över och frusit, en ganska schysst säkring som sitter infrusen 2mm i väggen, men svår att få loss (tips: yxorna hjälper). Nästa skruv låg under 5 cm snö. En härlig travers på slutet och lite neråtklättring till ankaret avslutade en hejdundrandes klättersession. Vi var snabba på att packa ihop och kom tillbaka till bilen när det var helt mörkt (bara vår bil kvar ;). Tillbaka till motellet för att torka alla grejer och äta middag.

Tyvärr så bestämde sig en snöstorm att komma en dag tidigt (bild på bilen morgonen efter finns, men inte tillgänglig just nu). Vi gav upp klättertankar och åkte hem, eller försökte iallafall. Kaliforniska bilar håller inte på med vinterdäck. De som åker till bergen kör med snökedjor. Vi satt ca 5 timmar i bilkö för att komma genom en kedjekontroll (det kallaste jag var på hela helgen var när jag försökte pilla på snökedjorna). Hemresan tog (med ett stopp för kaffe) 13.5 timmar, dvs mer än dubbla tiden att komma dit.

Om två eller tre veckor blir det revansch, Brad Harrington wall i samma område bjuder på 3-4 replängder klättring
(mer än 150 meter) och måste besegras när vädret tillåter.