Jobbhumor
I någon månad har jag pillat med ett mätinstrument som jag tycker mycket om (ärligt talat så går det i vågor). Det relevanta för humorn är att det finns 5 motorer som vrider prov och detektor till olika positioner. Som forskare så nöjer jag mig inte att hålla mig innanför de gränser som tillverkaren tänkt sig utan kör motorerna så att provet hamnar i positioner det aldrig varit i förut.

Tillverkaren har gjort en fantastisk självkalibrering, som givetvis bygger på att man stannar inom rimliga gränser. Om man råkar slå av instrumentet när detektorerna är på fel sida gränsen till tillåtna lägen så innebär självkalibreringen att motorerna körs mot en fysiskbarriär, blir varmare och varmare och på intet sätt närmar sig normalpositionen. Det går faktiskt att åstadkomma bara genom otur kombinerat med klantighet också, men jag har varit medvetet ute på hal is de gånger det hänt mig.
Första gången fick jag extrem panik, men lyckades hitta en stor gul ratt som gjorde att jag manuellt kunde lösa problemet. Idag så var det en annan motor som saknade ratt, men jag lyckades klara det också (jag är ganska avtrubbad mot att rycka ur sladdar när instrumentet är på ;-).

Humorn i det hela ligger i att i en nyligt utgiven inventarielista så är värdet på instrumentet en faktor 10 fel, det ligger tvåa efter nån stor experimenttrailer för fältarbete. Senaste månaden har jag således lagat ett instrument för en halv miljon dollar, två gånger! Vad kan man säga, bara stämpla ut och ta ett glas vin... (En del av min träning på att vara konkurrenskraftig på den amerikanska arbetsmarknaden inkluderar att inte ta upp negativa saker som att jag förstört ett instrument för en halv miljon dollar, två gånger, och mer lär det bli innan bitarna faller på plats.).

Inte årtusendets anektot, men tack vare internet och billiga hårddiskar så kan vem som helst ändå läsa detta.