Mästare i byråkrati!
I förra veckan lyckades jag lokalisera roten till mina identitetsproblem. Blankett I-94 var ifylld Jacob istället för Carl. Lite ringande (trafiksäkerhetsverket (DMV) hänvisade till social security som hänvisade till Immigration som bollade över till Customs & Border Patrol som tvingade mig att boka tid på nätet) och en internetsession senare hade jag en mötestid inne i San Fransisco. Idag bar det av och beväpand med nödvändiga (och andra tänkbara) dokument samt en tjock bok (System of the World, N. Stephenson) så gav jag mig av.

För att komma in i byggnaden måste jag visa ID och utskrivet mötesbeskrivning. Väl innanför dörren så får jag visa ID och mötesbeskrivning samt lägga ifrån mig alla metallföremål. Vilket får mig att vika av på min totala facination om bälten, hoppa gärna över resten av stycket. Jag skulle givetvis ta av mig bältet med metallspänne, och, nu kommer det, att inte ha bälte alls är helt ok (inte naket) att ha bälte helt på är ok (inte naket) men att ha bältet i handen eller uppknäppt är inte normalt (lite avklätt, ungefär som man inte har knäppt gylfen eller knappen till byxorna). Hur kan man bli mer avklädd genom att ta på sig bältet litegrann? Knasigt! Klar där.

Åter till handlingen. Nästa kö är för de som har bestämt möte, alla måste ha det så ingen står i den andra kön. Alla pratar spanska så jag undrar om jag hamnat fel. Kassörskan som tar emot tycker det. Har du fel på I-94? Nej då skall du fylla i I-102 och posta till den här adressen och betala $160. Men jag gick inte på finten, och efter en liten stunds trugande får jag en kölapp och får sitta och vänta i ett stort rum. Många bokstavsserier på kölapparna, få uppropade i min kategori (A, vet ej om det var bra eller dåligt). Men med tjock bok klarar jag 36 timmar resa dörr till dörr från Nya Zeeland till Uppsala så fick mig inte ur balans.

Nästa tjänsteman hade som favoritsysselsättning att kommunicera utan att prata. Han var väldigt tyst och jag fattade aldrig om han fattade mitt problem. Jag fick hjälpa honom att skriva av ett nummer rätt på blanketten, det fick honom att se mindre bekymrad ut (hans bekymrade sätt fick mig att inse att jag skulle påpeka svårigheten med att botten på en 3:a inte syntes och att det var en 3a och inte en 7:a, detta var ett avbräck i tystnaden då han tre gågner frågade 733 not 737? på olika sätt. Det hela avbryts plötsligt av påståendet "You must go to floor 9". Detta är så nära mitt liv kommer en David Lynch-film tror jag. Jag använder talspråk för att få honom att beskriva tydligare hur jag skall gå vidare. Han river fram en rosa lapp, skriver tid, stämplar datum och nu får jag på egen hand smyga djupare in i byggnaden i jakt hissar och våning 9.

Hittar till en lobby med hissar, ingången från en annan sida av kvarteret (CBP har ett ganska stort hus), även här säkerhetsvakter, men beväpnad med min rosa lapp så slipper jag ta av mig bältet igen. Hissarna nås utan problem. Alla våningar finns att välja på och livet blir återigen mindre likt en David Lynch-film. Kliver ut ur hissen och möts av en tydlig vägvisare, rum 908 vänster, rum 931 höger. Aha, 931 står det på rosa lappen. Det finns andra rum men jag antar att ingen letar efter dem.

I rum 931 är en ny reception och väntstolar, receptionisten (i polis-/tulluniform) talar i telefon så jag frågar mannen som sitter och väntar hur det funkar här. Jag förstår inte vad han svarar, men bestämmer mig för att tyst vänta på att receptionisten talar klart. Här behövs dessutom inte boken då väntrummet även innehåller "underhållning" i form av en kines, en tolk och en advokat (ung med rufsigt hår och piercad näsa). Det verkar som kinesen vill stanna i landet efter att turistvisum går ut, advokaten försöker förklara att det inte är en bra strategi. Etc.

Jag får kontakt med receptionisten som direkt fattar vad jag vill göra, tar mitt pass (men inte min DS-2019 blankett som alla andra kräver att få se samtidigt som ett J-1 visumbeprytt pass. Nummer och bokstäver har alltid sett vitt skiljda ut hittills och jag blev nästan glatt överaskad över ovan nämnda I-102 blankett som faktiskt låter som den kan vara kopplad till I-94 på något sätt), och ber mig sitta ner och vänta. Under tiden så har konversationen spårat in på att nån som påstår att de inte är i landet olagligt har bevisbördan om de är arresterade. Rätt vad det är öppnas en trädörr av en uniformerad man och han som sitter och väntar får en tillrättavisning om att han lämnat in en faxad kopia och inte en vidimerad kopia. Kom tillbaka med vidimerad kopia 14 november, nej, inte orginalet, vidimerad kopia. Uniformannen försvinner, dörren stängs, mannen med faxet försvinner. Tiden går, jag kikar lite försynt in på vad receptionisten grejar med, inte mitt pass iallafall, suspekt. Kinesen går med på att han har kommit på en idé helt själv, ingen har tvingat honom och det är helt på hans initiativ. Advokaten talar med receptionisten och snart försvinner alla tre in genom trädörren.

Tjock bok är bra. ... Trädörren öppnas, och en uniformman som tidigare inte setts till har mitt pass i handen. Jag får passet och han visar stolt att de ändrat mitt "First (given) name" till Carl Jacob (aha, man får ha två förstanamn??? Eh?) varnar mig för att det tar tre dagar innan alla system helt garanterat är med på noterna. Han försvinner bakom trädörren och jag kan lämna Floor 9 och SF bakom mig för att hinna lagom till en lunch på gamla trygga LBL.

Tänk så mycket spännande man kan få uppleva genom att skriva vad man heter istället för sitt första namn...