Isklättring är roligt
Min första tankebana angående isklättring var något i stil med att: vanlig klättring har ju sina problem och att bestämma sig för att klättra på is samtidigt som man blandar in spetsiga stegjärn på fötterna och vassa, kantiga yxor i händerna kan ju omöjligt göra det säkrare? Ibland kan jag tycka att jag förr hade rätt även om jag nu tycker annorlunda, men i detta fall hade jag bara rätt och slätt fel.

Kl 4 i lördags morse åkte jag iväg med Paul Morrison, en farbror jag aldrig träffat tidigare, för att isklättra. 6 timmar bilfärd till Lee Vining, en liten hajk och sen 8 timmars festlig underhållning. Tyvärr så var min kamera inte så förtjust i att fungera när den var blöt (och/eller hade kalla batterier) så det blidde inga bilder.

Väggen vi började på var ca 40 meter och jag hackade mig glatt upp på något sätt som kändes naturligt. Lite hård is, jag halkade av en gång och gjorde en klassisk fångning genom att hacka fast yxan i väggen och hänga i en arm (jag klättrade på topprep, jag skulle aldrig hålla på med sånt här på chans) men annars inga problem.

För att bevisa att jag inte behövde hacka så hårt så klättrade Paul upp utan att ta med sig yxorna. Låter svårt, men om det finns tillräckligt med gamla "hackspår" och inte är överhängande så var det inte omöjligt. Här hade jag enorm fördel av min förkärlek till svaklättring (där mycket går ut på att ha bra balans och lita på fötterna). Nästa övning blev att ta med sig yxorna, men att använda dem som man gjort med händerna, leta efter "grepp" som redan finns i isen och bara belasta, inte hacka. Fantastiskt skönt.

Vädret var klart, men med tilltagande vind. Man försökte kika över en kant och fick spinndrift i ansiktet, frusen snö som blåses runt i hög hastighet. Som tur var höll man sig varm när man klättrade, väggen i skuggan (vilket förklarar att isen inte smälte bort). Jag provade att klättra brantare och blankare partier, blev en del hackande igen.

Som avslutning så ledde Paul upp en annan bit av väggen, det blåste nu ganska hårt och solen började ge upp att hålla någon temperatur uppe. Jäkligt kul dock. Det är lättare att följa en tradklättrare än en isklättrare. En av skruvarna hade vatten runnit över och frusit, en ganska schysst säkring som sitter infrusen 2mm i väggen, men svår att få loss (tips: yxorna hjälper). Nästa skruv låg under 5 cm snö. En härlig travers på slutet och lite neråtklättring till ankaret avslutade en hejdundrandes klättersession. Vi var snabba på att packa ihop och kom tillbaka till bilen när det var helt mörkt (bara vår bil kvar ;). Tillbaka till motellet för att torka alla grejer och äta middag.

Tyvärr så bestämde sig en snöstorm att komma en dag tidigt (bild på bilen morgonen efter finns, men inte tillgänglig just nu). Vi gav upp klättertankar och åkte hem, eller försökte iallafall. Kaliforniska bilar håller inte på med vinterdäck. De som åker till bergen kör med snökedjor. Vi satt ca 5 timmar i bilkö för att komma genom en kedjekontroll (det kallaste jag var på hela helgen var när jag försökte pilla på snökedjorna). Hemresan tog (med ett stopp för kaffe) 13.5 timmar, dvs mer än dubbla tiden att komma dit.

Om två eller tre veckor blir det revansch, Brad Harrington wall i samma område bjuder på 3-4 replängder klättring
(mer än 150 meter) och måste besegras när vädret tillåter.

Forskare vid LBNL...
När jag doktorerade hade jag lust att busa och skicka in åsikter om saker som inte rörde mitt arbete, men ändå signera som "forskare, Uppsala Universitet". Jag tror inte att min enda ickevetenskapliga publikation var signerad "Jacob, Uppsala".

Nu säger (eller skriver till mig i epost) forskare vid LBNL att "I have switched to Sigmaplot for graphing because, well, excel sucks.". Jag vet inte om det behövs bevis eller nått, man får anta att han (alla som jobbar på LBNL är skäggiga gubbar med glasögon) vet vad han pratar om.

Ingen isklättring
Ingen isklättring i helgen på grund av storm i bergen. Men då solen sken så bestämde jag mig för att se hur lerigt det var på mina cykelvägar. Lite naivt väntade jag mig bara att jag skulle vara en antydan av hur killarna som kör novemberkåsan ser ut efter några timmar. Visst blev jag geggig, men det största problemet var de gånger när lera fastnade på hjulen och som i en ond cirkel fastnade mer lera på leran.

Fotot föreställer cykeln i det skick den var när jag kom hem, vilket var långt ifrån hur det var som värst. I princip kunde jag stannat och blivit krukmakare på två platser :D

Men det var kul.

Äntligen bilder från Red Rocks
Mitt urval av bilder finns nu på nätet, sidan har även en länk till fler bilder.

I lördags var jag och klättrade hela dagen igen, bara 2.5h körning denna gång. Mycket kul (2x3 +3x1 replängder, över 1100 fot). Tyvärr inga bilder då jag vägrar ge upp mina uppladdningsbara batterier men saknar organisationsförmågan att ladda dem dagen innan jag skall åka. (De verkar tappa laddning mkt snabbt, så ladda dem när man använt dem leder till tråkigheter som att man inte kan ta några bilder trots att man har med några uppsättningar).

Nästa helg blir det kanske isklättring!

Bloggen flyttad!
Jag tänkte skriva något irriterat om byråkrati och mantimmars ickekostnad men kom av mig helt när jag misslyckades att logga in.

Bloggen har flyttat och är nu på något sätt kopplad till Google och gMail (som det inte får heta i Tyskland). Det verkar som adressen är den samma fortfarande (annars borde du inte kunna läsa detta, eller?) och interfacet ser snarlikt ut så jag hoppas att allt skall funka som förr.

För ovanlighetens skull så är det stressigt på jobbet, jag hade hoppas kunna slänga ihop en webbsida över Red Rocks under veckan, men det ser mörkt ut. På lördag är en heldag till Phantom Spires planerad så fokus ligger på att limma ihop glasögonen och ladda kamerabatterierna för ytterligare bilder.